28.1.2022 / Ekvalitas team
I vårt arbete arbetar vi mycket med text. Vi språkgranskar begrepp i översättningar från finska till svenska eller engelska, med fokus på begrepp som berör vårt kompetensområde. Vi utvecklar enkäter och stöder framtagande av olika arbetsdokument, checklistor, arbetsmallar, policyn och planer. Vi ser hur våra kunder snubblar i språkgropar, blandar ihop begrepp eller faktiskt inte vet vad de vill säga eller göra.
Därför startar vi nu en ordblogg för att hjälpa dig på vägen! Vi kommer att öppna upp feministisk terminologi och stödja våra läsare i att få ordning och reda på hur de använder olika begrepp. Vi inleder med några av de mest grundläggande begreppen inom feministiskt arbete – jämställdhet, jämlikhet och likabehandling.
Vi märker att det många gånger finns en oklarhet om vad skillnaden är mellan jämställdhet, jämlikhet och likabehandling. Det är inte konstigt eftersom översättningen mellan finska och svenska haltar, och för att användningen mellan Sverige och Finland skiljer sig åt. Hur ska vi då förstå och använda dessa ord? Ett sätt är att titta på hur dessa ord beskrivs i vår lagstiftning eftersom de formar normer för vad och vem som ska skyddas ur ett rättsligt perspektiv. Den juridiska formuleringen påverkar också vilka ord vi använder som en del av arbetsgivaransvaret, eller som uppdraget inom offentlig förvaltning.
Jämlikhet finns definierat i vår grundlag som en del av de grundläggande fri- och rättigheterna. Jämlikhet betyder att alla är lika inför lagen. Att “Ingen får, utan godtagbart skäl, särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller funktionsnedsättning eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person”. Jämlikhet kan därför ses som ett paraplybegrepp som inbegriper alla människors lika värde och begreppets uppkomst kan hittas i den franska revolutionen (slagordet frihet, jämlikhet och broderskap). På finska är jämlikhet yhdenvertaisuus.
Istället för att hela tiden prata om ”jämlikhet mellan kvinnor och män” skapades på 70-talet av kvinnorörelsen i de skandinaviska länderna ett eget begrepp; jämställdhet (norska: likestilling, danska: ligestilling). Detta gäller inte finskan eller engelskan. Använd därför begreppet jämställdhet då du menar jämlikhet mellan olika kön.
Att skriva ”jämställdhet mellan könen” blir därför en tautologi. Trots det hittas denna formuleringen i många myndigheters dokument. Orsaken till detta är delvis översättningsfel för att jämställdhet som ett eget begrepp inte finns på finska, men också för att översättare och professionella inte alltid känner till det unika med ordet jämställdhet. Tautologin ”jämställdhet mellan kvinnor och män” förekommer också, vilket delvis beror på att det är det begreppet som används i jämställdhetslagen (lag om jämställdhet mellan kvinnor och män). Idag inbegriper jämställdhetslagen inte enbart en binär förståelse av kön som enbart kvinnor och män, utan inbegriper också personer med annan könsidentitet och könsuttryck än man eller kvinna. Syftet med jämställdhetslagen är att förebygga direkt eller indirekt diskriminering på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck och att främja jämställdhet. Därför rekommenderar vi dig att använda jämställdhetslagen så ofta som möjligt istället för lagens verkliga namn eftersom den ger en missvisande bild om vad som ingår i lagen.
Diskrimineringslagen stadgar att “Ingen får diskrimineras på grund av ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller någon annan omständighet som gäller den enskilde som person”. Diskriminering är förbjuden oberoende av om den grundar sig på ett faktum eller ett antagande i fråga om personen själv eller någon annan. Syfte med lagen är att främja likabehandling och därmed förebygga diskriminering samt att effektivisera rättssäkerheten för den som utsatts för diskriminering.
Likabehandlingsprincipen är en grundläggande princip inom bland annat Europeiska unionen. Principen handlar om att personer och företag från en medlemsstat inte får diskrimineras i en annan stat.
Likabehandling utgår från likabehandlingsprincipen som är operativ, en metod och ett mätinstrument för att granska hur långt vi kommit i arbetet. Fokus ligger på individnivå och inbegriper alla – både de som blir och inte blir diskriminerade. Likabehandlingsprincipen handlar om att kontinuerligt garantera att exempelvis myndigheters rutiner, åtgärder och beslut inte ska basera sig på antaganden, utan på fakta. Likabehandling förväntas bidra till jämlikhet. På finska översätts likabehandling ofta till yhdenvertaisuus, alltså samma ord som används för att översätta jämlikhet. Det betyder att översättningar till svenska kan missa skillnaden i hur jämlikhet och likabehandling förstås och ska användas. Ibland översätts tasavertainen till likabehandlad. Nu början du kanske förstå hur det kan bli rörigt.
Att enbart behandla lika behöver inte bidra till jämlikhet, tvärtom. Samma beslut eller behandling kan få olika effekt och konsekvenser för olika personer i olika situationer. En konsekvensanalys handlar om att undersöka om likabehandlingsprincipen undergräver jämlikheten och ställer människor i olika positioner.
I diskrimineringslagen fastställs även arbetsgivarnas skyldighet att göra rimliga anpassningar för att likabehandling för personer med funktionsnedsättning ska uppnås. Då krävs likvärdig behandling för att målet med jämlikhet ska kunna uppnås. Likvärdig betyder att värdet av (be)handlingen ska bidra till lika förutsättningar. Eftersom vi kan behöva olika stöd för att kunna göra ett bra jobb, lyckas i skolan eller så behöver vi vissa tjänster eller produkter för att kunna leva ett motsvarande liv som andra blir vi inte lika behandlade utan likvärdigt behandlade – men målet är det samma. Det kan innebära att ett museum eller konferenceutrymme exempelvis erbjuder en ljudslinga eller en tolktjänst för att alla ska kunna ta del av samma information. En tjänst som bara de som behöver den kan använda.
Likabehandling kan även vara svårt att använda i text på grund av sin lingvistiska form. Därför används jämlikhet och likabehandling ofta parallellt, vilket förstärker deras utbytbarhet på svenska i Finland. Detta bidrar till att det kan kännas oklart vad vi egentligen pratar om – är det det operativa arbetet på individnivå eller visionen och samhällsförändring som vi vill lyfta i vårt arbete via texten vi skriver?
Då vi arbetar med jämställdhet och jämlikhet behöver vi funktionella begrepp. Jämlikhet och jämställdhet handlar om människors lika värde och är samtidigt en vision för förändringsarbetet som handlar om samhället i stort och hur vi bemöter varandra. Att jobba jämlikhetsfrämjande handlar om värdegrundsfrågor, som att arbeta mot stereotypa föreställningar, antaganden eller förväntningar på vissa grupper av människor står i fokus. Då fokus ligger på kön använder vi begreppet jämställdhetsfrämjande. Om vi inte arbetar jämställdhetsfrämjande det vill säga tar tag i frågor kopplade till stereotypa föreställningar om människor, då kommer vi inte heller att ha förutsättningar att kunna behandla alla lika.
PS. För dig som vill nörda ner dig lite och fundera kring lag:
I Statsrådets handbok ”Svenskt lagspråk i Finland Slaf Ruotsinkielinen lakikieli” har
de olika betydelserna för yhdenvertaisuus på svenska (i juridisk kontext) samlats:
Jämlikhet (t.ex. i grundlagen), likställdhet (t.ex. i ungdomslagen 72/2006), likställighet (t.ex. i aktiebolagslagen 624/2006), likabehandling (t.ex. i diskrimineringslagen 1325/2014), likvärdighet (idrottslagen 390/2015).
Se även Tasa-arvo:
ihmiset ovat yhdenvertaisia lain edessä = alla är lika inför lagen(6 § i grundlagen) yhdenvertaisuusperiaate = likställighetsprincipen.
